Så hände det oundvikliga...

Jag har väl sagt att mina föräldrar hyser en näst intill löjeväckande skräck för att jag ska cykla eller halka omkull. Pratade med pappa i söndags kväll och han avslutade (i princip) samtaldet med orden "Du cyklar väl inte när det är halt??"

Och då fick jag snällt svara att det gör jag såklart inte. Fakturm är att jag inte HAR cyklat när det varit halt. Förutom igår, då. Jag var ju så illa tvungen, kurs inne i stan kl 9, Ola hade redan åkt till jobbet och jag skulle inte hinna om jag tog vagnen. Jag cyklade JätteFörsiktigt. Tills jag kom till Kungsportsplatsen, där det såg typiskt o-halt ut. Sen låg jag på asfalten. "OJOJOJOJOJ!" skrek småbarnsmamman med vagn som jag vurpade bredvid. "Äsch, det gick bra och jag förstod att det skulle hända och inga ben brutna och..." mumlade jag och samlade ihop mig och mina grejer.

Nu har jag några finfina blåmärken utspridda över hela vänstersidan. Och idag tog jag spårvagnen

Berätta inte för pappa!

Bilder!
Om du överhuvudtaget är lik Drakbilden på dig, så måste det förevigas!

Haha, jag är ledsen att vara till besvikelse - men jag slog inte i huvet, bara armbåge, höft och knä. Inget blod. Inte ens några skrapsår eller hål i kläderna. Jag har dessutom hjälm, så huvet är tämligen skyddat även mot min egen idioti...

Är iofs glad att jag inte vurpade som han som du krockade med för några år sen (som svimmade och blödde massa). Det hade varit ytterst prekärt. Och ohälsosamt.